Försöker samla tankar kring längtan att bli inbjuden.
Att tillhöra eller bara få vara delaktig en stund.
Tvinga att ta kontakt
inte tänka på att någon kan misstycka.
Säger tack hundra miljoner gånger varje dag.
En absurd tacksamhet för allt, ständigt.
För att passa in, tillhöra, vana eller kanske bara en uppfostran
Funderar på om och när det är det positivt med människor som bjuder in sig själva.
3 kommentarer:
Konstvärlden, upplever jag är ett sådant ställe där man ständigt måste fråga om lov, någon som har tolkningsföreträde och som har status nog att bedömma... vad är god konst? vem duger i vår lilla krets? osv är den som bestämmer vem som får vara med eller inte... har blivit så förbannat trött på att alltid be om någons tillstånd. Har bestämt mig många gånger för att bara skita i detta, att inte bry mig om ifall jag duger eller inte. Men samtidigt så bär jag på ett ständigt tvivel... måste hitta ett sätt att stärka min självkänsla. Det känns som det är en av själva grundförutsättningarna för att ha mod att "bjuda in sig själv"
Instämmer och jag tror att det är viktigt att man ser till att man befinner sig i ett sammanhang som känns rätt för en själv. Det gäller att lära känna sig själv på nytt med jämna mellanrum, tror jag. Jag känner ofta att jag "önskar att jag fick vara med". Det är inte alls självklart lätt som för många att ta detta för givet...
C: Jag tror absolut att det handlar om självkänsla i grund och botten som du skriver, i alla fall för mig. Är alltid rädd för att bli avvisad och även om jag kan veta med mig att det oftast är spöken så hämmar de.
M:Håller med dig om sammanhanget och om att man måste lära känna sig sig "igen" men det som också gör det lite svårt är att man befinner sig i en massa olika situationer samtidigt och på något sätt måste sätta ner foten i myrboet om det är något man brinner för. Tror ändå att det kanske kan vara bra att inte ta deltagande för självklart, tror att man blir mer rädd om den gemenskap man har...eller nåt.
Skicka en kommentar