"Berget är under dina fötter,
berget andas dina andetag åt dig,
du går segerviss ner för toppen.
Du går förbi alla de punkter där du tvekande stannade till för att välja upp eller ner.
Du lät dig själv fundera på vilken slags människa du vill vara,
den som vänder eller den som fortsätter.
Det är inte självklart.
Det finns en viss kaxighet i att vandra upp mot toppen men några meter ifrån den vända, tänka: äsch, jag är nog klar nu.
Men du gjorde inte så, du ville vara en sådan som tog dig hela vägen.
Du tänkte att mycket i ditt liv tydde på motsatsen. Tvekan att ta det sista klivet, besluten att låta världen välja åt dig, vilken den gjort, i sin egen takt.
Men nu väljer du hungern och fortsättandet som bor i dina ben.
Din kropp är ett andetag.
Då du går, går du också mot din egen beslutsamhet.
Du plockar fram din västvärlds erövrargener och hälsar dem välkomna.
Du kan inte låta bli att le över ivern i dina lemmar.
Ja, du går."
Text hämtat från boken Bräcklighetens poetik av världens bästa Bob Hansson, och jag kan inte säga det bättre själv. Älskar just nu både Bob Hansson och att åka tåg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar